Det var en gång en liten flicka som alla älskade, särskilt hennes mormor, som en dag gav henne en röd huva. Så småningom började alla kalla henne för Rödluvan.
En dag sa Rödluvans mamma: "Kära du, din mormor är sjuk. Jag har bakat några kakor. Kan du ta dem till henne?"
Rödluvan älskade sin mormor och var glad att hjälpa. Hon tog korgen med kakor och började gå genom skogen till mormors hus.
På vägen mötte hon en varg. "Vart är du på väg?" frågade vargen.
"Jag ska till min mormor. Hon är sjuk, så jag har kakor till henne." svarade Rödluvan.
Vargen fick en idé. Han var hungrig och ville gärna äta upp både Rödluvan och mormor. Han sa: "Jag tror din mormor skulle uppskatta blommor. Du kanske ska plocka några på vägen?"
Rödluvan tyckte att det var en bra idé, så hon började plocka blommor medan vargen sprang iväg till mormors hus.
När vargen kom till mormors hus, svalde han henne hel och klädde sedan snabbt på sig hennes kläder från garderoben. Han lade sig i hennes säng och väntade på Rödluvan.
När Rödluvan kom till mormors hus, märkte hon att något inte stämde. "Varför har du så stora öron, mormor?" frågade hon.
"För att bättre höra dig bättre min kära," sa vargen.
"Och varför har du så stora ögon, mormor?" frågade Rödluvan.
"För att bättre se dig med min kära," sa vargen.
"Och varför har du så stora tänder mormor?" frågade Rödluvan.
"Det är för att äta jag ska kunna äta upp dig bättre!" sa vargen och hoppade upp ur sängen.
Men just i det ögonblicket öppnade en jägare dörren. Han hade hört allt från utsidan och skyndade sig in för att rädda Rödluvan. Jägaren sköt vargen och skar upp vargens buk. Mormor kom ut från vargens mage, oskadd men mycket rädd.
Från den dagen lärde sig Rödluvan att aldrig prata med främlingar och att alltid gå direkt till den plats hon är på väg.