En gång i tiden, djupt inne i den lugna landsbygden, satt en moderand på sitt rede vid sjökanten. Hon satt där tålmodigt och väntade på att hennes ägg skulle kläckas. En efter en kravlade små, gula ankungar ut ur sina skal, kvittrande glatt. Men ett ägg var större än de andra, och ur det kom en stor, grå, klumpig unge som såg väldigt annorlunda ut än de andra.
Ankungen var stor och klumpig, och hans fjädrar var inte gula och fluffiga som sina syskon. De andra djuren på gården började genast att reta och mobba honom för att han var annorlunda. "Vilken ful ankunge!" skrattade de, vilket gjorde den stackars ankungen ledsen och ensam.
Han lämnade sin familj och vandrade iväg för att söka lycka någon annanstans, men överallt möttes han av samma behandling. Ingen ville vara nära den fula ankungen. Vintern kom, kall och hård, och den fula ankungen måste klara sig själv i vildmarken, vilket var mycket svårt för honom.
Men han överlevde, och när vårens sol äntligen dök upp, hände något märkligt. Den fula ankungen, nu inte längre en ankunge, såg sin spegelbild i vattnet och kunde knappt tro vad han såg. I vattnet speglade sig en vacker svan med vita, glänsande fjädrar och en ståtlig hals. Han var inte alls en anka, utan en svan!
För första gången i sitt liv kände han sig inte ful eller oönskad. Han sträckte på sin långa hals och spridde ut sina stora, vita vingar. När han flög iväg över sjön, beundrade alla djuren hans skönhet. De andra svanarna kom fram och välkomnade honom.
Ankungen, nu en fullvuxen svan, insåg att han inte hade varit ful alls; han hade bara varit på fel plats. Han hade varit annorlunda, och nu var han den mest beundrade av alla. Den fula ankungen hade vuxit upp till att bli den vackraste svanen av dem alla, och han levde resten av sina dagar lyckligt bland de andra svanarna.